Detta kommer inte bli något långt inlägg, då allt gick väääldigt fort. Ni kommer att förstå vad jag menar :)

På Måndag kväll så hade jag lite förverkar, inget allvarligt så jag gick och lade mig utan att misstänka att något skulle hända. Runt halv 2 så vaknade jag av att jag var kissnödig, ställde mig upp och då kom vattnet. Inte jätte mycket, men tillräckligt för att jag visste att nu kommer snart värkarna.

01.38 hade jag ringt till mamma (kollade telefonen sen, haha) och sa att du måste komma nu för nu har vattnet gått. 5 minuter senare kom värkarna. Väldigt intensiva och bara med en par minuters mellanrum. Ringde till mamma igen och sa att nu måste du skynda dig! Hon var här strax innan 2. Så klart så var det väldigt dimmigt ute så Bische såg knappt nånting när han körde och jag satt bara och sa att han var tvungen att skynda sig :)

När vi kom in så sa dom att vi går in på ett förlossningsrum på en gång för dom hade sett att det hade gått väldigt fort med Milton också. BM skyndade sig att göra en undersökning på mig, öppen 9 cm. Det är bara att börja krysta när du känner för det sa hon. Fick en par värkar till sen tryckte det på. Jag sa till henne att nu måste du skynda dig för nu kommer han. Hann ta en par andetag av lustgasen och tre krystvärkar senare var han ute, klockan var då 02.31.

Så underbar och alldeles perfekt. Det första jag sa var: Men titta Bische, han har ju mörkt hår, och jätte mycket! :)

11 minuter hann jag vara inne på förlossningen innan han kom. Mina barn verkar ha väldigt bråttom med att komma ut alltså. Tur att vi inte bor flera mil från sjukhuset, då hade jag fött i bilen.

Just nu så njuter vi bara av varje dag. Inge måsten och inga krav. Milton är världens bästa storebror, så snäll och go. Jag är så lyckligt lottad.