En stor eloge vill jag ge till alla ensamstående mammor (och pappor) där ute. Ni gör ett sånt jäkla bra jobb och ska jag vara helt ärlig så vet jag inte om jag skulle vara stark nog att klara av det. När Milton var i sin värsta period så höll jag nästan på att bryta ihop, jag ringde till Bische när han var på jobbet många gånger och bara grät, och vissa gånger så var han tillochmed tvungen att komma hem. Vad skulle jag ha gjort om inte jag hade haft Bische? Jag kan ju inte bara ringa och lipa till någon och säga att dom måste komma hit direkt..

Ett väldigt bra exempel är en av mina bästa vänner Sandra. Hon har varit själv med sin dotter Izabella ända sen hon var nyfödd. Och idag är Izabella en av de mest väluppfostrade och snällaste barnen jag vet. Hon har verkligen gjort ett bra jobb och jag är väldigt glad att jag valde henne som gudmor till Milton.

Sen finns det ju vissa som lever tillsammans men det känns ändå som att man är ensamstående. Vissa män lever helt enkelt kvar på 1800 talet. Det är kvinnorna som ska sköta barnen och hemmet och karlarna ska jobba. Bullshit!

Jag är glad över att vi hjälps åt med allting här hemma. Lagar mat, städar, tvättar, nattar Milton osv.. Om Bische inte hade varit villig att hjälpa till med saker och ting, ja då tror jag inte att det hade funkat helt enkelt.

Varför jag kom in på detta ämne var att igår när jag inte kunde sova så låg jag och tänkte på Milton och hans första år i livet som har varit underbart med samtidigt jävligt jobbigt ibland. Då vände jag mig om och tittade på Bische och kände verkligen hur mycket jag uppskattar honom.