Allting började på natten mot fredag..
Jag vaknade och var kissnödig så att jag höll på att sprängas, ställde mig upp och då började det sippra nedför benen på mig. Jag trodde redan då att det var vattnet som hade gått.
Ringde förlossningen på dan och dom ville att vi skulle komma in utifall det var vattnet, men allting såg bra ut och dom trodde att det säkert kunde dröja ett par veckor till.
Så vi åkte hem och tänkte ha en liten myskväll med tv-spel å godis :)

Strax efter kl 22 så stod jag i köket och höll på med nånting när det började sippra igen, och denna gången ännu mer. Det slutade inte heller så jag tänkte att nu måste det ju vara nånting. Ringde till förlossningen och dom tyckte att jag kunde vänta hemma tills värkarna satte igång eftersom jag redan hade varit där en gång då på fredagen.
Efter ca 10 minuter efter att jag hade pratat med henne satte det igång, och det gjorde ont som satan! Gick och ställde mig i duschen, men det hjälpte inte, hade fortfarande lika ont. Slut på alvedon! Ringde till mamma så hon fick komma hit med det, proppade i mig två stycken men det hjälpte inte heller. Mamma sa hela tiden att vi skulle åka in, men jag ville vänta. Till slut stod jag inte ut längre och ringde till förlossningen, kärringjäveln rent ut sagt ville att jag skulle vänta ännu längre eftersom jag inte hade haft värkar så länge. Men dom kom ju så tätt och gjorde så ont så jag sa att vi kommer ändå.

Väl inne på förlossningen var jag öppen 6 cm! Det var bara att svida om och skynda in till en förlossningssal, haha var nöjd jag var då pga att hon tyckte att jag skulle vänta ännu längre.

Värkarna kom väldigt tätt, vet inte riktigt hur tätt men till slut sa jag bara att nu måste jag trycka på. Då kände hon en sista gång, 10 cm! Yes då fick jag äntligen börja krysta. Allting gick jätte bra, tror jag :) Jag var inne i min egen lilla värld där lustgasen var min bästa vän :) Helt plötsligt så börjar det springa in en massa andra personer in i rummet, jag fattade ingenting utan fortsatte trycka på. Och till slut efter ca 20 minuters krystande så kom lilla Milton! Jag fattade inte först vad som hände, allt gick ju så fort! Klockan 23,10 kom vi in på förlossningen och 00,27 är han född, en timme och tjugo minuter gick allting på. Min BM sa att hon aldrig varit med om en förstföderska som det har gått så fort för.

Efteråt så fick jag reda på att hjärtljuden hade sjunkit på honom för han hade navelsträngen runt halsen, så dom hade tagit sugklocka på honom. Men det hade dom egentligen inte behövt göra men dom gjorde det bara som en säkerhetsåtgärd.
Sen kändes det som att tiden stod stilla, när han låg där och jag fick se honom i ögonen för första gången. Det var en magisk känsla.
Bische var jätte duktig också under förlossningen, även fast jag inte brydde mig i han så mkt just då, haha, så visste jag att han var där hela tiden. När Milton ploppade ur så var han tvungen att sätta sig lite, han blev nog lite överväldigad då :)

Min förlossning var helt klart positiv rakt igenom. När jag pratade med läkaren efteråt så sa han att nästa barn så måste jag nog komma in ännu snabbare. Jag kanske är gjord för detta helt enkelt ;)

Det som var värst var efteråt tyckte jag när dom ska känna där nere, och även sy som jag fick göra. Och sen det här läkandet! Det är först idag som det äntligen känns bättre, har känts som att jag har haft träningsvärk fast 10 gånger värre från midjan och neråt.

Klart det gjorde ont så in i helvete, men det var det helt klart värt i slutändan.. Nu skulle jag aldrig klara mig utan min Milton.